Språkets förtrollande makt.

För tillfället är brorsan med familj från Amerikat på besök. Från början gick det som vanligt trögt att komma igång med engelskan. Efter ett tag lossnade det i varje fall och man fokuserar bara på att göra sig hyfsat förstådd, men det är klart att man stakar sig och söker ord ideligen som karens, nejlika, rödbetssallad eller försäkringskassan. Det är inte så lätt alla gånger. Roligt är i alla fall att vi upprepade gånger fortsätter prata engelska med varandra trots att den enda som inte kan svenska har lämnat rummet.

Vi sitter där och kliar våra små huvuden söker ord och suger på varje stavelse. Vi väger betydelsen av olika synonymer som dyker upp i huvudet och briljerar lättade om de är i närheten av vad vi egentligen vill säga. Någon utbrister ett ord på svenska för att få lite hjälp på traven. Någon annan kommer på den engelska motsvarigheten och sen kan konversationen fortsätta i all gemytlighet, ända tills något ljushuvud kommer på att vi faktiskt förstår svenska allihop. Lite fånigt.

I gårkväll gick det ändå längre. När jag gick ner i källaren för att stänga in katterna för natten så försvann den ena katten utom synhåll. Where are you? ropade jag. Okey, there you are. Då kom jag plötsligt på mig själv. Mina katter är nog inte så slängda i svenska språket men engelska tror jag faktiskt de förstår ändå mindre av.

Men kanske tog jag ändå priset i morse. När jag vaknade och inte kunde somna om så envisades jag med att tänka på engelska Det var svårt ska ni tro för det var riktigt avancerade tankar, ibland förstod jag inte alls vad jag menade. Efter en stunds intensivt tänkande utbrast jag förfärat: Oh my god. I'm turning into an english gentleman. Please can you hurry up and bring me some tea!

:o)

Och jag kommer att vara vacker...

Varför är det så många som tycker att det är fult att bli gammal? Själv tycker jag att ett ansikte som åldras är både vackert och spännande. Skönhet är så mycket mer och annat än en slätstruken yta.

Det går att läsa en hel livshistoria i ett åldrande ansiktes mönster. Skrattrynkornas struktur som avspeglar alla lyckliga ögonblick som när barnen föds, allt fniss med vännerna eller de hysteriska skrattattackerna med livskamraten. Den där ansträngda linjen i pannan som djupnade när barnen nådde tonåren, oron, alla bekymmer och sömnlösa nätter. De fina fina linjerna runt munnen efter alla förtroliga samtal, allt tröstande, alla heta kyssar. Det vackra silvergråa håret som fortfarande är allt annat än tämjt. Den fårade förstående pannan som aldrig längre riktigt slätas ut. Den där speciella glimten i ögat och intelligenta blicken, där man kan läsa imponerande historier från svunna tider om tragedier, passion, strävan och uppfyllda drömmar.

Minsann tänker jag aldrig aldrig dölja mitt åldrande. Aldrig fylla ut rynkorna med botox. Aldrig snitta upp mitt väderbitna skinn för att lyfta och spänna upp det som en skylande tältduk, enligt konstens alla regler, tills hela min historia går förlorad. Nä, jag tänker minsann åldras med värdighet i all min prakt. Värna om varje liten rynka som visar att jag har levt varje minut, om varje fåra som jag slitit för. Stolt ska jag skylta med alla år jag har lagt bakom mig, med alla med- och motgångar. Det kallas livet.

Och jag kommer att vara vacker. 

Jag tycker om att åka tåg...

Jag tycker om att åka tåg, man kan liksom inte gå någonstans. I värmen och ljuset sitter man där oåtkomlig medan tåget spränger fram genom mörkret.

I veckan när jag var på tjänsteresa blev det några tågresor. Två härliga timmar tar det med tåg mellan Stockholm och Örebro. Det är en perfekt tid för att läsa några kapitel i en bok, prata otvunget med stolsgrannar eller bara tänka storslagna tankar.

Under resan mot Örebro hann jag en sjundedels bit in i Luftslottet som sprängdes. Det var verkligen nödvändigt, eftersom jag har fått för mig att jag måste ta mig igenom den innan jag ser den på bio och den går på bio nu!   

När tvådagarskursen var till ända och det bar iväg hemåt igen förmådde jag inte ens lyfta upp boken (sjuhundra sidor kan ge vem som helst mjölksyra). Istället tänkte jag så att tinningarna bågnade. Tänkte och tänkte och tänkte, men ändå glömde jag att tänka på önskelistor och julklappsinköp. Det var ett misstag.

Nu sitter jag här med sexhundra sidor kvar att läsa och alla paket kvar att tänka på. Näe, det finns för lite tåg i norrland.

Kung Gizmo is his name...

Min ena katt - Kung Gizmo - är väldigt bortskämd. När vi äter så vet han att han kan få slicka av resterna på tallriken. Vet inte om det var så lyckad idé att lära honom det. Hmrf.

En period öppnade han med en serenad redan när vi satte oss till bords och där kämpade vi tappert och försökte prata med varandra, ackompanjerade till oavbrutna gälla skrik. Stön. Då inleddes operation vattenspruta. Ett skrik ett sprut vatten. Han fogade sig inte i första taget men trägen vinner.

Nu har vi kommit så långt att vi faktiskt får äta ifred. När vi däremot har ätit färdigt, har jag vanan att luta mig tillbaka i kökssoffan och dra upp fötterna en stund. Det har Gizmo järnkoll på och då kan ingenting stoppa honom! Samma sekund jag lutar mig bakåt kommer han flygandes genom luften för att landa på min axel (det är inte en liten katt) och sedan skriker han allt vad pälsen håller - rakt i mitt öra! Han ger sig ICKE förrän jag fogligt har rest mig upp och pallrat mig iväg med tallriken så att han får avsmaka dagens delikatesser i form av sövel. 

Vi får väl helt enkelt nöja oss med att vi någelunda har återerövrat matron.

Funderade ett tag på att göra mig av med kungen. Men efter att ha lämnat bort honom på prov ett helt dygn kunde jag inte alls förstå hur det skulle gå till. Med eller utan diverse divalater är han ändå den absolut goaste nallebjörn jag vet.

Så var det med det! :o)

Den förlorade timmen...

En timme går förlorad ur våra liv - varje vår - för att sedan återuppstå under hösten. Vart tar den vägen? Innan man vet ordet av så dyker den sedan plötsligt upp i oktober - som om ingenting har hänt! Var är den hela sommaren?

När min timme äntligen kom tillbaka, försjönk jag i storslagna tankar om hur den kunde användas på allra bästa sätt. Kanske borde jag ägna mig åt det jag tänkte i våras, när den så underligt försvann? Dessvärre har jag inget minne av vad jag tänkte då.

Efter ett ångestladdat velande fram och tillbaka växte ett digert beslut fram, årets värdefulla timme skulle vikas åt sortering och rensning i högar av gamla papper. Föga upphetsande aktivitet kanske men ändå märkligt tillfredsställande.

Full av förväntansfull iver startades projekt rensning, men genast dök en komplicerad frågeställning upp. Hur gamla papper ska man egentligen spara? Vissa papper ska sparas i tio år, men hallå! Hur många papper är så viktiga? I slutänden blir det en subjektiv bedömning av varje enskilt papper. Den enorma resurs som denna tankeverksamhet tog i anspråk resulterade i en gränslös trötthet. Så trött har jag inte varit sen jag fick tillbaka en timme i oktober förra året. Stön! 

Nä, nästa år ska jag helt sonika sova mig igenom den där timmen. 

Underskattad sysselsättning

De flesta av oss har någon eller några okända talanger. Jag till exempel, är riktig bra på att drömma mig bort. En annan förmåga - som är riktigt användbar - är att jag kan vakna före väckarklockan, alltså typ någon minut innan den ringer. Grymt bra!

 Nu kanske det låter fjuttigt och är väl inget att ställa upp med i en talangtävling precis, men ändå. I min värld är det förträffliga tillgångar. Går å ena sidan inte att tjäna pengar på men är å andra sidan gratis. Att drömma sig bort är faktiskt en ytterst underskattad sysselsättning. Problemet är bara att finna de där ögonblicken i en tidspressad vardag, med oavbrutet informationsflöde. Hjärnvågorna är hela tiden ansträngt riktade. Tankarna har ingen möjlighet att vandra fritt – planlöst - befriade.

 Om du ändå finner tillfälle. Om du får den där stunden över vid ett oväntat tillfälle i ett väntrum, när flyget är försenat eller om du är tvungen att vänta på någon. Ta tillvara på den stunden. Skynda inte. Släpp kontrollen. Befria dina sinnen. Njut.

Det är faktiskt allt annat än tråkigt.

Bytes

Finnes:
Lägenhet med hög hyra och låg takhöjd.
Ej renoverad sen mannaminne.
Störande ljud från både gengångare och långtradare.

Utan extra kostnad slänger jag med ett stycke ouppfostrad tonåring, en ej rumsren katt samt en folkilsken svärfar.

Önskas:
Vingård i Toscana.

Varm sockerkaka vid snabb affär.

En hårresande upptäckt...

Ikväll upptäckte jag ett grovt mörkt långt hårstrå på min haka. När har det vuxit ut?! Kan ju knappast ha vuxit ut över en natt. Misstänker starkt att jag har gått omkring med det här hårstrået hängande och slängade en längre tid. Ett mysterium att ingen har sagt något. Kanske har människor blivit så fascinerade av mitt böljande hårstrå som guppat upp och ned på hakan att de blivit stumma av beundran. Ja, så måste det vara.

Jakten på lycka

Det finns studier som visar att förbättrad ekonomi och fysiskt välmående inte ökar upplevelsen av lycka. Lyckliga individer hanterar däremot olika beslut på ett unikt sätt. Lyckliga individer visar ett stabilt mönster av belåtenhet med sin val och vad som blev av dessa val.

Vi är alla olika. Det berikar våra liv och de flesta av oss är också rörande överens om det. Ändå - trots det - är vi många som strävar efter att likna varandra... egentligen en förvånansvärd paradox. Vi inte bara strävar efter att likna varandra, vi provoceras av de som inte gör/är som vi. Vilka förklaringar finns kring detta? En förklaring är att vi på olika sätt känner oss hotade eller förminskade. Men kan egentligen något som berikar våra liv samtidigt förminska och hota oss?

Personligen tror jag att det handlar om förhållningssätt. Visst handlar det även till stor del om arv och miljö, eller gener och yttre förhållanden (låter lite modernare). Några av oss har lättare rent genetiskt att se glaset halvfullt och se andra som inspirationskällor. Andra har genom naturlig socialisering tränats sen barnsben, utan att veta om det. Sen finns det de som kanske varje dag måste jobba med det här för att inte bryta ihop eller ge sig hän i våldsverkan och på olika sätt angripa fienden - de andra. Man ger sig alltså på sig själv eller andra i någon form av besvikelse och frustration.

Givetvis är det här oerhört komplexa frågor som även handlar om tillfälligheter, möjligheter och mycket annat. Men om vi bortser från det och förenklar det en aning så är förhållningssätt i högsta grad centralt.

Förmågan att se sin egen roll och att tillägna sig själv positiva resultat leder till att man mår bättre. Det är bättre att höja sin egen prestation och inte bara se det som tur eller som en lätt uppgift. Att klandra andra för misslyckanden resulterar i illamående, oavsett hur det yttrar sig.

Om jag ska ge ett gott råd till alla föräldrar för att ge deras barn en större möjlighet att känna sig lyckliga, så blir det: Lär dem att de ALLTID kan påverka sin egen situation. Istället för att ömka och säga "nä, det där kunde ju inte du rå för" säg istället "fanns det någon möjlighet för dig att göra något annorlunda?". Det är inte fel att, redan tidigt, förklara för dem att de kan påverka sin egen framtid. Att man ALLTID har en möjlighet att välja. Hjälp dem att se konsekvenserna av sitt handlande och vad som händer om de väljer att ta en annan (uppmärksamma ordet annan och inte fel) väg. Sätt dem in i situationer där konsekvenserna av deras handlande översätts till något mer lättförståeligt. Nu kommer jag till något viktigt. Lär era barn att inte bli offer.

Jag har naturligtvis - som alla andra - gjort många dåliga val. Men poängen är att man lär sig av alla val man gör, ibland blir det dessvärre dyrköpta val. Allting går inte heller att rätta till, men ånger hindrar bara möjligheten till framtida lycka. Det kan vara svårt att erkänna sina misstag men det är en förutsättning för att komma vidare. Utan att älta kan man reflektera över sina val och försöka göra ett bättre vid nästa vägskäl. För det kommer nya vägskäl. Våra liv består av ständiga vägskäl och vissa får större betydelse än andra. Ibland kan det nya valet innebära att ett gammalt dåligt val med förödande konsekvenser överbyggs. Det blir en flotte i stormen eller en bro över avgrunden. Något att hålla fast vid medan blicken fokuserar framåt.

Hur gör vi då när motgångarna haglar på jobbet, hemma eller någon annanstans? Här kommer ett litet axplock ur mitt eget tankearkiv, kanske kan det hjälpa någon:

Människor kan vara bra även om de inte är som du, alltså kan du vara bra även om du inte är som andra. Olikheter berikar och gör livet spännande. Det finns plats för alla. Ditt sätt är inte alltid det bästa sättet.

Om du misslyckas kan du göra bättre nästa gång. Du är inte ensam om att ibland misslyckas eller göra bort dig. Ingen är perfekt även om det kan verka så. Känn tillfredsställe över allt du lyckats företa dig, stort som smått. Värdesätt dig själv och det du åstadkommit. Du är värd all beundran.

Om du inte trivs fundera på vad du kan förändra. Det är ditt liv, ditt ansvar och du är den enda som kan göra förändringen. Om du inte trivs med ditt arbete hänger det på dig att göra någonting åt det. Det håller inte att skylla på andra. Alla kan förändras. Allt kan förändras.

Älta inte. Se bakåt för att reflektera - begrunda vad du kan lära dig - gå vidare. Erfarenhet är en stor källa till kunskap, men till ingen nytta utan reflektion. Ta dig tid att tänka över vilken människa du vill vara och sträva mot målet varje dag. Peka inte på andra, vänd blicken. Betrakta dig själv.

Var ödmjuk, i morgon kan det vara du som sitter där. Ge andra möjligheter att vara sig själva. Fördöm inte. Berika dig.

AMEN

Vad händer med våra bloggar när vi dör?

Jag har under årens lopp dragit på mig en hel del bloggar. Den här till exempel från 2008 som jag plötsligt mindes vagt, sökte igen och blåste nytt liv i. Pånyttfödd och omdöpt - amen. Under första halvåret av 2008 var jag arbetssökande, tänkte stora tankar och försökte hålla skrivande, intellekt och förstånd igång genom att blogga. Det gjordes med fördel under psedonym och kunde vara både utlämnande, fräckt, privat och framförallt anonymt. Den här bloggen var ett undantag, här hann jag inte ens komma igång. Två fjuttiga inlägg, som numera dessutom är raderade...

Sorgligt är att jag faktiskt har tappat bort några bloggar längs vägen. Lösenord puts väck, brillianta texter puts väck. För ni förstår väl att det var mina mest genialiska texter ever som försvann? Synd, de hade kanske förändrat världen.

Och nu till pudelns kärna. Vad händer egentligen med våra anonyma lösenordsskyddade bloggar när vi dör ? Ligger de bara och vaggas till vila fridfull ute i cyberspace utom räckhåll för nära och kära i alla evigheters evighet, eller? Förmodligen.

Nä, självklart förstår mitt sunda förnuft att de egentligen ligger lagrade på en server någonstans, men det låter alldeles för odramatiskt och trivialt. Jag föredrar en annan teori... Tänk på alla dessa personliga och många gånger högst privata texter ute i cyberspace. Med svaren på så många frågor irrande, svävande - oåtkomliga - i all evighet. Häftig tanke!

Vet visserligen inte om det här är någonting som kommer särskilt högt upp på agendan över nya i-landsproblem, men det kan säkert väcka viss frustration hos några. I min bok förefaller det fascinerande och dessa hissnande tankar var någonting som upptog min tid i lördags natt, innan sömnen upplöste tankarnas irrvarr i nattens dunkel och drömmarna äntligen tog vid...