Och jag kommer att vara vacker...

Varför är det så många som tycker att det är fult att bli gammal? Själv tycker jag att ett ansikte som åldras är både vackert och spännande. Skönhet är så mycket mer och annat än en slätstruken yta.

Det går att läsa en hel livshistoria i ett åldrande ansiktes mönster. Skrattrynkornas struktur som avspeglar alla lyckliga ögonblick som när barnen föds, allt fniss med vännerna eller de hysteriska skrattattackerna med livskamraten. Den där ansträngda linjen i pannan som djupnade när barnen nådde tonåren, oron, alla bekymmer och sömnlösa nätter. De fina fina linjerna runt munnen efter alla förtroliga samtal, allt tröstande, alla heta kyssar. Det vackra silvergråa håret som fortfarande är allt annat än tämjt. Den fårade förstående pannan som aldrig längre riktigt slätas ut. Den där speciella glimten i ögat och intelligenta blicken, där man kan läsa imponerande historier från svunna tider om tragedier, passion, strävan och uppfyllda drömmar.

Minsann tänker jag aldrig aldrig dölja mitt åldrande. Aldrig fylla ut rynkorna med botox. Aldrig snitta upp mitt väderbitna skinn för att lyfta och spänna upp det som en skylande tältduk, enligt konstens alla regler, tills hela min historia går förlorad. Nä, jag tänker minsann åldras med värdighet i all min prakt. Värna om varje liten rynka som visar att jag har levt varje minut, om varje fåra som jag slitit för. Stolt ska jag skylta med alla år jag har lagt bakom mig, med alla med- och motgångar. Det kallas livet.

Och jag kommer att vara vacker.