Språkets förtrollande makt.

För tillfället är brorsan med familj från Amerikat på besök. Från början gick det som vanligt trögt att komma igång med engelskan. Efter ett tag lossnade det i varje fall och man fokuserar bara på att göra sig hyfsat förstådd, men det är klart att man stakar sig och söker ord ideligen som karens, nejlika, rödbetssallad eller försäkringskassan. Det är inte så lätt alla gånger. Roligt är i alla fall att vi upprepade gånger fortsätter prata engelska med varandra trots att den enda som inte kan svenska har lämnat rummet.

Vi sitter där och kliar våra små huvuden söker ord och suger på varje stavelse. Vi väger betydelsen av olika synonymer som dyker upp i huvudet och briljerar lättade om de är i närheten av vad vi egentligen vill säga. Någon utbrister ett ord på svenska för att få lite hjälp på traven. Någon annan kommer på den engelska motsvarigheten och sen kan konversationen fortsätta i all gemytlighet, ända tills något ljushuvud kommer på att vi faktiskt förstår svenska allihop. Lite fånigt.

I gårkväll gick det ändå längre. När jag gick ner i källaren för att stänga in katterna för natten så försvann den ena katten utom synhåll. Where are you? ropade jag. Okey, there you are. Då kom jag plötsligt på mig själv. Mina katter är nog inte så slängda i svenska språket men engelska tror jag faktiskt de förstår ändå mindre av.

Men kanske tog jag ändå priset i morse. När jag vaknade och inte kunde somna om så envisades jag med att tänka på engelska Det var svårt ska ni tro för det var riktigt avancerade tankar, ibland förstod jag inte alls vad jag menade. Efter en stunds intensivt tänkande utbrast jag förfärat: Oh my god. I'm turning into an english gentleman. Please can you hurry up and bring me some tea!

:o)

Och jag kommer att vara vacker...

Varför är det så många som tycker att det är fult att bli gammal? Själv tycker jag att ett ansikte som åldras är både vackert och spännande. Skönhet är så mycket mer och annat än en slätstruken yta.

Det går att läsa en hel livshistoria i ett åldrande ansiktes mönster. Skrattrynkornas struktur som avspeglar alla lyckliga ögonblick som när barnen föds, allt fniss med vännerna eller de hysteriska skrattattackerna med livskamraten. Den där ansträngda linjen i pannan som djupnade när barnen nådde tonåren, oron, alla bekymmer och sömnlösa nätter. De fina fina linjerna runt munnen efter alla förtroliga samtal, allt tröstande, alla heta kyssar. Det vackra silvergråa håret som fortfarande är allt annat än tämjt. Den fårade förstående pannan som aldrig längre riktigt slätas ut. Den där speciella glimten i ögat och intelligenta blicken, där man kan läsa imponerande historier från svunna tider om tragedier, passion, strävan och uppfyllda drömmar.

Minsann tänker jag aldrig aldrig dölja mitt åldrande. Aldrig fylla ut rynkorna med botox. Aldrig snitta upp mitt väderbitna skinn för att lyfta och spänna upp det som en skylande tältduk, enligt konstens alla regler, tills hela min historia går förlorad. Nä, jag tänker minsann åldras med värdighet i all min prakt. Värna om varje liten rynka som visar att jag har levt varje minut, om varje fåra som jag slitit för. Stolt ska jag skylta med alla år jag har lagt bakom mig, med alla med- och motgångar. Det kallas livet.

Och jag kommer att vara vacker. 

Jag tycker om att åka tåg...

Jag tycker om att åka tåg, man kan liksom inte gå någonstans. I värmen och ljuset sitter man där oåtkomlig medan tåget spränger fram genom mörkret.

I veckan när jag var på tjänsteresa blev det några tågresor. Två härliga timmar tar det med tåg mellan Stockholm och Örebro. Det är en perfekt tid för att läsa några kapitel i en bok, prata otvunget med stolsgrannar eller bara tänka storslagna tankar.

Under resan mot Örebro hann jag en sjundedels bit in i Luftslottet som sprängdes. Det var verkligen nödvändigt, eftersom jag har fått för mig att jag måste ta mig igenom den innan jag ser den på bio och den går på bio nu!   

När tvådagarskursen var till ända och det bar iväg hemåt igen förmådde jag inte ens lyfta upp boken (sjuhundra sidor kan ge vem som helst mjölksyra). Istället tänkte jag så att tinningarna bågnade. Tänkte och tänkte och tänkte, men ändå glömde jag att tänka på önskelistor och julklappsinköp. Det var ett misstag.

Nu sitter jag här med sexhundra sidor kvar att läsa och alla paket kvar att tänka på. Näe, det finns för lite tåg i norrland.