Flygturen...

Nu har jag varit ute på vift igen. Tyvärr blev jag däremot återigen besviken över bemötandet på flygplatsen. Den här gången hade jag bokat biljetter till Norwegians flyg. När jag skulle checka in i en av deras automater fick jag det inte att funka. Då såg jag en uniformerad kvinna vid en disk alldeles intill, visserligen stod det SAS ovanför, men jag tänkte att hon säkert kunde svara på en liten fråga i varje fall och hjälpa mig rätt.

Därmed stolpade jag fram till kvinnan och sa att jag inte fick automaten att fungera och att jag skulle åka med Norwegian. Då svarade hon mig nonchalant att "det får du väl prata med Norwegian om". Javisst, sa jag men vart går jag? "Du får väl titta på skyltarna var de håller till", svarade hon irriterat och viftade mot incheckningsdiskarna på andra sidan.

Men hallå! Vi talar om en relativt liten flygplats. Jag är helt övertygad om att hon visste EXAKT var Norwegians personal håller till. Något annat är helt otänkbart.

Kan det vara så att hon surnade ihop rent allmänt för att jag inte åkte med SAS? Eller tyckte hon bara att det inte var hennes sak att visa vägen till ett annat bolags incheckningsdisk?

Nu till min stilla undran, varför svarar man så? Om det nu råder en konkurrenssituation, ökar man då det egna bolagets chanser genom att bemöta framtida potientiella kunder så? Tror verkligen den där människan att jag i framtiden kommer välja deras bolag?

Många är flygrädda. Jag är flygrädd. När jag kommer till flygplatsen vill jag känna mig omhändertagen av proffsig personal. Det är lite hemligheten med att locka till sig flygrädda, att få de att känna sig omhändertagna. Jag väljer utan undantag det bolag som lyckas med det.

Som flygrädd kan jag också haka upp mig på en hel del detaljer under själva flygningen. Om personalen inte får videon att funka, om de inte stänger luckorna ovanför sätena ordentligt, om man säger att användandet av egna lurar kan störa manövreringen av planet... Ja, det är helt enkelt inte bra för trovärdigheten.

På senare tid har jag även snöat in på personalens ålder. Helst vill jag att de ska vara närmare pensionen. Nåja, de får väl inte se ut som de håller på att ramla av pinnen direkt men flygvärdinnan får gärna se ut som en snäll mormor. Hon får gärna le, se sådär mysig ut och skrocka tryggt under tiden hon sticker till mig en kudde och frågar om jag fryser. När jag tänker efter kan hon med fördel bära en stor grå stickad kofta och kanske en sjal. Om kabinpersonalen är bubbelgumstuggande flickor med hästsvans och pojkar med fjun i ansiktet då får jag hybris. Det känns inte bra.

Den stora behållningen av resan var i varje fall upplevelsen av hur smidigt och snabbt man tar sig fram och tillbaka till Stockholm och den svindlande utsikten. När planet seglade upp ovan det tjocka molntäcket och den eldröda solen brann längs hela horisonten stod tiden stilla. Gudomligt vackert! Och trots att jag är flygrädd lutade jag mig tillbaka och njöt i fulla drag och för ett litet litet ögonblick glömde jag hur läskigt det var att flyga.