Kung Gizmo is his name...

Min ena katt - Kung Gizmo - är väldigt bortskämd. När vi äter så vet han att han kan få slicka av resterna på tallriken. Vet inte om det var så lyckad idé att lära honom det. Hmrf.

En period öppnade han med en serenad redan när vi satte oss till bords och där kämpade vi tappert och försökte prata med varandra, ackompanjerade till oavbrutna gälla skrik. Stön. Då inleddes operation vattenspruta. Ett skrik ett sprut vatten. Han fogade sig inte i första taget men trägen vinner.

Nu har vi kommit så långt att vi faktiskt får äta ifred. När vi däremot har ätit färdigt, har jag vanan att luta mig tillbaka i kökssoffan och dra upp fötterna en stund. Det har Gizmo järnkoll på och då kan ingenting stoppa honom! Samma sekund jag lutar mig bakåt kommer han flygandes genom luften för att landa på min axel (det är inte en liten katt) och sedan skriker han allt vad pälsen håller - rakt i mitt öra! Han ger sig ICKE förrän jag fogligt har rest mig upp och pallrat mig iväg med tallriken så att han får avsmaka dagens delikatesser i form av sövel. 

Vi får väl helt enkelt nöja oss med att vi någelunda har återerövrat matron.

Funderade ett tag på att göra mig av med kungen. Men efter att ha lämnat bort honom på prov ett helt dygn kunde jag inte alls förstå hur det skulle gå till. Med eller utan diverse divalater är han ändå den absolut goaste nallebjörn jag vet.

Så var det med det! :o)