Tidsfördriv i juletid

Har nu legat hemma några dagar och tyckt synd om mig själv, lätt uttråkad. Men ibland när kroppen säger ifrån är det bara att kapitulera.

Och vad gör man då, när man inte orkar sova mer?

Första aktiviteten blev att sortera foton. Förskräckt konstaterade jag att 2009 var ett r i k t i g t dåligt hårår. Känner djup tacksamhet över att plattången uppfanns och gjorde intåg i mitt liv. Tack. Förövrigt fortlöpte sorteringen utan större sinnesrörelser.

Att läsa en roman kändes också som en lämplig aktivitet. Greppade därför en halvläst roman som för tillfället ligger på topplistan och gjorde det bekvämt för mig. Dessvärre var boken urkass och slutet gjorde mig extra irriterad. Förbannad blir man ju efter 400 sidor. Jaha, då var man både sjuk o c h förbannad, yeeaah.

Under mitt försök till fridfullt läsande fick jag dessutom med ojämna mellanrum flyga upp från framstupa sidoläge för att jaga en katt som ville hänga i granen. Vet inte vem som fick värst hjärtklappning; jag över den plötsliga rörelsen eller katten som trott att jag var död.

Min tredje aktivitet blev slutligen att försöka slå in en och annan julklapp. Ett stillsamt projekt kan tyckas men med facit i hand - inget för en vekling. Det krävs nämligen både ett starkt hjärta, tålamod och vassa klor. Mitt koncentrerade arbete med att krulla snören utmynnade relativt snabbt i en brottningsmatch med två katter, som också ville vara med och krulla. I obevakade ögonblick turades de dessutom om att smyga in i tänkta presentkartonger och när jag minst anade det flög det ut tassar och klor genom olika öppningar och skrämde livet ur mig (!) Till slut fick jag i allafall - lätt riven - ihop två paket utan katter i.

Julen måste verkligen vara en rolig högtid om man är katt och definitivt en prövning för varje kattägare.

Nu måste jag vila lite. Det har varit en tämligen händelserik dag.

Summerar 2009

Nu har jag reflekterat en tid och summerat året 2009. Det har mest kommit att handla om olika känslor, relationer och samtal. Årets höjdpunkter cirklar nämligen kring just detta, med tonvikt på det goda samtalet.

När det gäller karriären har det varit ytterligheternas år. Pendeln har svängt mellan oro över varsel och  faktisk uppsägning till tillfredsställelse över att bli erbjuden en ny tillsvidaretjänst, vid en ny myndighet, i nya lokaler med nya fräscha interiörer och sist men inte minst tillsammans med trevliga arbetskamrater. Det ska bli ett sant nöje.

Några resor till hufvudstaden har det blivit under årets lopp, varav två jobbrelaterade. Då har jag passat på att hälsa på farsgubben. Han uppskattar nog de korta besöken, även om han inte lyckas uttrycka det. Vid synen av hemlagad mat och färsk sallad lyser han trots allt upp och det måste ändå tolkas som ett gott tecken. Men det är klart, om man kommer vid ett så illa valt tillfälle som precis när något sportevanemang sänds på tv, då får man allt hitta sin väg in själv. Men det gör ingenting, vid det här laget hittar jag till diskbänken.

Störstsystern har generöst öppnat sitt hem för mig under mina Stockholmsbesök, då jag både har blivit erbjuden vällagad mat och sängplats. Trots att jag kan vara en rätt egensinnig och retsam lillasyster ibland. Självinsikt är en dygd!

Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag dessa tillfällen, med syskon på tumanhand. Att shoppa, bila, flanera, eller bara sitta på en bänk eller ett mysigt fik tillsammans och samtala om livet i stort och smått uppfyller mig med en angenäm och behaglig känsla. Det vill jag gärna ha mer av under 2010.

Semestern i somras bjöd på blandad kompott, kanske inte alltid den mest lyckade. Den planerade campingen regnade bort så istället bilade vi ner till Stockholm med övernattning på hotell i Gävle och i Sundsvall under uppvägen. Självklart blev det ett Ikeabesök. För en gång skull handlade vi hela vagnen full, men fråga mig inte vad vi köpte. Jo förresten jag vet, fyra matlådor. De är jättebra och rätt stora, eftersom de tydligen fyllde en hel vagn.

I slutet av september bar det av till Kreta med "svärföräldrarna". Tre mulna dagar och tre dagar med härligt värmande sol och bad blev helt okay ändå. Tur att det blev sol till sist, inte roligt med en besviken och frustrerad tonåring en hel vecka i en lägenhet. Många tillfällen blev det i alla fall till god mat, bad, bokläsning, kortspel och vila. Faktum är att det var på en solig balkong på Kreta som jag tog emot erbjudandet om det nya jobbet. Det firades omgående med grekisk afton och zorba.

December månad har ínte bara bjudit på intensivt arbete utan även på välförtjänt ledighet och social samvaro. Lillebror med fru och dottern Freja, som föddes i september, tog sig hela vägen från USA för att förära oss ett besök. Ovädret ställde till det och resulterade i flera oplanerade hotellnätter i New York och julafton fick de spendera på planet mot Stockholm. Där satt vi med julbord och väldigt långa näsor, men vädret rår ingen över. Till slut kom de då äntligen fram och Freja visade sig vara lika söt och fulländad som en sockerkristall. De har verkligen gjort ett bra jobb. Synd bara att vi inte riktigt fick tillfälle för "samtalet". Det är hektiska dagar och mycket folk i rörelse. Och det goda samtalet är en delikatess som kräver sitt utrymme.

Äldsta dottern, som under året bott i Norge, tog sig hem strax före jul och vi hann både baka julgodis och fira jul tillsammans. När vi bakade julgodis satt vi med levande ljus tända mittemot varandra i köket och pratade. Tiden stod stilla. Det goda samtalet är aldrig ytligt, tillgjort eller ansträngt bara naket, direkt och på djupet. Ännu ett ögonblick att minnas.

Att ha alla sina döttrar hos sig på julafton är en ynnest och nuförtiden långt ifrån något självklart. Den karamellen kommer jag att suga på länge. 

Det nya året 2010 inleddes i förändring och det mesta kändes spännande. Att vara tonårsförälder känns däremot ibland lite för spännande och konstigt nog vänjer man sig aldrig. Ärligt talat är det få omständigheter som slår den prövningen och den ena tonåringen är heller inte den andra lik. Det går inte att förebereda sig nog. Många gånger kan det också verkligen vara svårt att tränga igenom den där tonårsskölden. Men under året har vi i alla fall nått fram till varandra några gånger..  i samtalet. Det goda samtalet. Och det skänker förnyad kraft, tröst och tillförsikt.

Flygturen...

Nu har jag varit ute på vift igen. Tyvärr blev jag däremot återigen besviken över bemötandet på flygplatsen. Den här gången hade jag bokat biljetter till Norwegians flyg. När jag skulle checka in i en av deras automater fick jag det inte att funka. Då såg jag en uniformerad kvinna vid en disk alldeles intill, visserligen stod det SAS ovanför, men jag tänkte att hon säkert kunde svara på en liten fråga i varje fall och hjälpa mig rätt.

Därmed stolpade jag fram till kvinnan och sa att jag inte fick automaten att fungera och att jag skulle åka med Norwegian. Då svarade hon mig nonchalant att "det får du väl prata med Norwegian om". Javisst, sa jag men vart går jag? "Du får väl titta på skyltarna var de håller till", svarade hon irriterat och viftade mot incheckningsdiskarna på andra sidan.

Men hallå! Vi talar om en relativt liten flygplats. Jag är helt övertygad om att hon visste EXAKT var Norwegians personal håller till. Något annat är helt otänkbart.

Kan det vara så att hon surnade ihop rent allmänt för att jag inte åkte med SAS? Eller tyckte hon bara att det inte var hennes sak att visa vägen till ett annat bolags incheckningsdisk?

Nu till min stilla undran, varför svarar man så? Om det nu råder en konkurrenssituation, ökar man då det egna bolagets chanser genom att bemöta framtida potientiella kunder så? Tror verkligen den där människan att jag i framtiden kommer välja deras bolag?

Många är flygrädda. Jag är flygrädd. När jag kommer till flygplatsen vill jag känna mig omhändertagen av proffsig personal. Det är lite hemligheten med att locka till sig flygrädda, att få de att känna sig omhändertagna. Jag väljer utan undantag det bolag som lyckas med det.

Som flygrädd kan jag också haka upp mig på en hel del detaljer under själva flygningen. Om personalen inte får videon att funka, om de inte stänger luckorna ovanför sätena ordentligt, om man säger att användandet av egna lurar kan störa manövreringen av planet... Ja, det är helt enkelt inte bra för trovärdigheten.

På senare tid har jag även snöat in på personalens ålder. Helst vill jag att de ska vara närmare pensionen. Nåja, de får väl inte se ut som de håller på att ramla av pinnen direkt men flygvärdinnan får gärna se ut som en snäll mormor. Hon får gärna le, se sådär mysig ut och skrocka tryggt under tiden hon sticker till mig en kudde och frågar om jag fryser. När jag tänker efter kan hon med fördel bära en stor grå stickad kofta och kanske en sjal. Om kabinpersonalen är bubbelgumstuggande flickor med hästsvans och pojkar med fjun i ansiktet då får jag hybris. Det känns inte bra.

Den stora behållningen av resan var i varje fall upplevelsen av hur smidigt och snabbt man tar sig fram och tillbaka till Stockholm och den svindlande utsikten. När planet seglade upp ovan det tjocka molntäcket och den eldröda solen brann längs hela horisonten stod tiden stilla. Gudomligt vackert! Och trots att jag är flygrädd lutade jag mig tillbaka och njöt i fulla drag och för ett litet litet ögonblick glömde jag hur läskigt det var att flyga.

Språkets förtrollande makt.

För tillfället är brorsan med familj från Amerikat på besök. Från början gick det som vanligt trögt att komma igång med engelskan. Efter ett tag lossnade det i varje fall och man fokuserar bara på att göra sig hyfsat förstådd, men det är klart att man stakar sig och söker ord ideligen som karens, nejlika, rödbetssallad eller försäkringskassan. Det är inte så lätt alla gånger. Roligt är i alla fall att vi upprepade gånger fortsätter prata engelska med varandra trots att den enda som inte kan svenska har lämnat rummet.

Vi sitter där och kliar våra små huvuden söker ord och suger på varje stavelse. Vi väger betydelsen av olika synonymer som dyker upp i huvudet och briljerar lättade om de är i närheten av vad vi egentligen vill säga. Någon utbrister ett ord på svenska för att få lite hjälp på traven. Någon annan kommer på den engelska motsvarigheten och sen kan konversationen fortsätta i all gemytlighet, ända tills något ljushuvud kommer på att vi faktiskt förstår svenska allihop. Lite fånigt.

I gårkväll gick det ändå längre. När jag gick ner i källaren för att stänga in katterna för natten så försvann den ena katten utom synhåll. Where are you? ropade jag. Okey, there you are. Då kom jag plötsligt på mig själv. Mina katter är nog inte så slängda i svenska språket men engelska tror jag faktiskt de förstår ändå mindre av.

Men kanske tog jag ändå priset i morse. När jag vaknade och inte kunde somna om så envisades jag med att tänka på engelska Det var svårt ska ni tro för det var riktigt avancerade tankar, ibland förstod jag inte alls vad jag menade. Efter en stunds intensivt tänkande utbrast jag förfärat: Oh my god. I'm turning into an english gentleman. Please can you hurry up and bring me some tea!

:o)

Och jag kommer att vara vacker...

Varför är det så många som tycker att det är fult att bli gammal? Själv tycker jag att ett ansikte som åldras är både vackert och spännande. Skönhet är så mycket mer och annat än en slätstruken yta.

Det går att läsa en hel livshistoria i ett åldrande ansiktes mönster. Skrattrynkornas struktur som avspeglar alla lyckliga ögonblick som när barnen föds, allt fniss med vännerna eller de hysteriska skrattattackerna med livskamraten. Den där ansträngda linjen i pannan som djupnade när barnen nådde tonåren, oron, alla bekymmer och sömnlösa nätter. De fina fina linjerna runt munnen efter alla förtroliga samtal, allt tröstande, alla heta kyssar. Det vackra silvergråa håret som fortfarande är allt annat än tämjt. Den fårade förstående pannan som aldrig längre riktigt slätas ut. Den där speciella glimten i ögat och intelligenta blicken, där man kan läsa imponerande historier från svunna tider om tragedier, passion, strävan och uppfyllda drömmar.

Minsann tänker jag aldrig aldrig dölja mitt åldrande. Aldrig fylla ut rynkorna med botox. Aldrig snitta upp mitt väderbitna skinn för att lyfta och spänna upp det som en skylande tältduk, enligt konstens alla regler, tills hela min historia går förlorad. Nä, jag tänker minsann åldras med värdighet i all min prakt. Värna om varje liten rynka som visar att jag har levt varje minut, om varje fåra som jag slitit för. Stolt ska jag skylta med alla år jag har lagt bakom mig, med alla med- och motgångar. Det kallas livet.

Och jag kommer att vara vacker. 

Jag tycker om att åka tåg...

Jag tycker om att åka tåg, man kan liksom inte gå någonstans. I värmen och ljuset sitter man där oåtkomlig medan tåget spränger fram genom mörkret.

I veckan när jag var på tjänsteresa blev det några tågresor. Två härliga timmar tar det med tåg mellan Stockholm och Örebro. Det är en perfekt tid för att läsa några kapitel i en bok, prata otvunget med stolsgrannar eller bara tänka storslagna tankar.

Under resan mot Örebro hann jag en sjundedels bit in i Luftslottet som sprängdes. Det var verkligen nödvändigt, eftersom jag har fått för mig att jag måste ta mig igenom den innan jag ser den på bio och den går på bio nu!   

När tvådagarskursen var till ända och det bar iväg hemåt igen förmådde jag inte ens lyfta upp boken (sjuhundra sidor kan ge vem som helst mjölksyra). Istället tänkte jag så att tinningarna bågnade. Tänkte och tänkte och tänkte, men ändå glömde jag att tänka på önskelistor och julklappsinköp. Det var ett misstag.

Nu sitter jag här med sexhundra sidor kvar att läsa och alla paket kvar att tänka på. Näe, det finns för lite tåg i norrland.

Kung Gizmo is his name...

Min ena katt - Kung Gizmo - är väldigt bortskämd. När vi äter så vet han att han kan få slicka av resterna på tallriken. Vet inte om det var så lyckad idé att lära honom det. Hmrf.

En period öppnade han med en serenad redan när vi satte oss till bords och där kämpade vi tappert och försökte prata med varandra, ackompanjerade till oavbrutna gälla skrik. Stön. Då inleddes operation vattenspruta. Ett skrik ett sprut vatten. Han fogade sig inte i första taget men trägen vinner.

Nu har vi kommit så långt att vi faktiskt får äta ifred. När vi däremot har ätit färdigt, har jag vanan att luta mig tillbaka i kökssoffan och dra upp fötterna en stund. Det har Gizmo järnkoll på och då kan ingenting stoppa honom! Samma sekund jag lutar mig bakåt kommer han flygandes genom luften för att landa på min axel (det är inte en liten katt) och sedan skriker han allt vad pälsen håller - rakt i mitt öra! Han ger sig ICKE förrän jag fogligt har rest mig upp och pallrat mig iväg med tallriken så att han får avsmaka dagens delikatesser i form av sövel. 

Vi får väl helt enkelt nöja oss med att vi någelunda har återerövrat matron.

Funderade ett tag på att göra mig av med kungen. Men efter att ha lämnat bort honom på prov ett helt dygn kunde jag inte alls förstå hur det skulle gå till. Med eller utan diverse divalater är han ändå den absolut goaste nallebjörn jag vet.

Så var det med det! :o)